Hejsan!

Ja, det var bra längesedan jag överhuvudtaget besökte min egen blogg

med någon uppdatering.

Lite kortfattat vad som har hänt:

Den 20 september föll jag så oturligt ute hos hundarna (och det

var ingen hund som fällde mig) genom att jag fastnade med höger

foten och föll handlöst framlänges. På altanen stod en av hundarnas

solsäng på ben och naturligtvis så hamnade jag med min vänster axel

på den. Det gjorde något så fruktansvärt ont att jag bara skrek utan att

kunna röra mig. Låg så och grät utan att kunna röra mig på en lång stund.

Jag kunde absolut inte räta ut min vänsterarm som jag höll bockad och 

tryckt mot kroppen. Så småning om när jag hade kunnat sätta mig upp

fick jag hjälp av min sambo att ta mig upp på fötterna. Först trodde han

att axeln hade hoppat ur led men efter att ha "känt lite lätt" och jämnfört

axlarna så tog den misstanken bort. Fick hjälp in till soffan och trodde att 

jag skulle må lite bättre efter att ha suttit en stund och "hämtat andan" men

det märkte jag fort att så¨var det inte. Jag kunde inte ens resa mig upp utan

att det gjorde så fruktansvärt ont att jag höll på att ´svimma. Eftersom jag då

var själv hemma ringdes det efter min son som körde mig till akuten. Bara resan

var en mardröm för det gjorde så ont i varenda håla i vägen (bor på landet med

grusväg) och varje sväng. Efteråt förstod jag att ambulans hade varit ett bättre

färdmedel.

På akuternsväntrum kunde jag inte ens först sätta mig ner utan stod upp och lutade

mig mot stolen innan jag efter ca 20 min tillsist kunde segna mig ner. Chocken kom

för jag började frysa så att jag skakade. Hade inte fått med mig någon jacka men 

sonen hämtade en filt i bilen som jag försiktigt kunde svepa om mig.

När jag väl kom in på undersökningsrummet fick jag värktabletter och även morfin

direkt i magen efter som jag hade så fruktansvärt ont. Ingen kunde röra vid mig

utan att det gjorde så ont och ni kan ju tänka så hemskt det var när jag sedan skulle

röntgas. Usch, vilken smärta det var bara att bli förflyttade till en annan brits och att

ligga ner på rygg gjorde så ont att jag inte kan nämna det i ord.

Det konstaterades att min högra vrist var bruten så den blev gipsad direkt på akuten.

Min vänstra axelkula var helt söndermosad och sedan visade sig att senor,ligament 

och muskler var avslitna i min arm. Inte så konstigt att jag hade så ont. Jag blev så klart

inlagd och fick lämna akuten strax innan midnatt då jag kom upp på sal. Dock blev

operationen framflyttad till den 22/9 och jag fick dygnet runt en massa smärtstillande

och morfin för att kunna stå ut. 

Här hemma gjorde mina döttrar ett stort jobb med hundarnas som delades upp + kompis

som tog ett par stycken. 2 valpar av de 4 hade flyttat dagen innan olyckan. En skulle flytta

till helgen + den sista skulle stanna ytterligare ett tag pg av att familjen hade blivit sjuka.

Vår äldsta dotter tog valparna + de flesta hundarna med sig hem och det var oxå hon som 

fick sköta överlämnadet av valpen som flyttade när jag låg nyoperad på sjukhuset. När det

var dags för utskrivning fick jag ligga ner i en sjuktaxi hem. Det var minsann första gången

jag fick vara med om det oxå.

Jag var helt handikappad så klara sig själv var helt uteslutet så jag bodde den första tiden

hemma hos dottern i Halland. Men oj, vad jag längtade hem och att få samla ihop mina

älskade hundar igen. Alla mina tjejer hade ju mer eller mindre blivit lite chockade när deras

"mamma" helt plötsligt försvann utan att jag sa hejdå och deras vardag blev så förändrad.

Det sorgliga var att min älskade lille kille Olle, min Phalene fanns inte mer. Jag visste att 

hans tid var begränsad då han var sjuk och jag visste att när han blev sämre fanns det

bara en sak att göra. Men hade bestämt mig så länge som han var så här pigg som han

var innan min olycka och åt som vanligt så länge levde vi på. Dock så blev han så mycket

sämre bara ett par dagar efter satt jag hade lämnat honom och på väg till veterinären så 

dog han. Tror att det var nog var lite mattesorg som påskyndade det hela. Olle blev 13 år 

och nästan 5 månader  

Denna lycka det var när jag flyttade hem och fick hem hela min lilla flock kan jag inte 

med ord beskriva. Men det var oxå en fuktansvärd kämpig och jobbig tid. Det är inte

lätt att klara sig med en fot i gips + en arm som var helt obrukbar men ´med en hel

del envishet och lite hjälp gick det. Även om smärtan hela tiden tar så fruktansvärt

mycket på min ork och att jag hela tiden har fått stoppa i mig mängder med smärt-

stillande så måste jag vila en hel del. Men det har hela tiden gått framåt även om jag

tycker ibland det tar alldeles för lång tid. Både foten och axeln är läkta men min 

rörelseförmåga är fortfarande starkt begränsad. Specialisten som opererade min

axel sa att jag förmodligen aldrig får tillbaka min rörelseförmåga till 100% och när

jag blivit lite äldre så får jag antagligen en axelprotes. Men jag tränar på så gott

jag kan och får hjälp av sjukgymnast. Sedan allt dagligt arbete i hemmet samt skötseln

av hundarna blir naturlig träning för min arm även om jag fortfarande mycket smärta

och ont. Orken är fortfarande så begränsad och jag fick tidigt förklarat för mig av min

ortoped som opererade mig, att min smärta var mer ¨intensiv¨då den är så triggad

pg av bla min fibromyalgi. Fortfarande är det så att jag blir helt schack matt efter

att ha varit igång i hemmet ett par timmar. Men tydligen tar det mycket på orken att

ständigt gå med smärta i kroppen.

Planerna för nästa valpkull är att jag har tänkt att låna in min dotters

tricolor som kommer från mig. Vi trodde hon skulle börja löpa i januari

men jag bad Zvea att vänta lite så att jag hinner bli lite starkare. Men nu 

är vi snart inne i mars och ännu har hon inte börjat. Så hon tog mig verkligen

på ordet  

Hanen jag ska användaär ruby och färgerna på valparna KAN bli alla

fyra färgerna. Men nu hoppas jag att löpet snart kommer igång och att vi får till

minst en bra parning som resulterar i valpar. Så, håll tummarna så uppdaterar

jag när jag vet mer....