Ang kastration

Ett försök att sätta ljus på ett förödande fenomen, som numera blivit en vedertagen metod att få ordning på hunden.

Jag har många gånger de senaste åren funderat över hur vi hamnade i denna negativa trend, där kastration plötsligt ses som en naturlig och vanlig del av både uppfostran av- och livet med hund. Vi som har varit med länge i hundvärlden vet att fram till slutet av 80-talet var kastration förbjudet, såvida det inte förelåg medicinska skäl. Det var en bra lag som endast gav tillåtelse att kastrera om det var absolut nödvändigt. Idag är skälen betydligt mer svävande och högst godtyckliga, och för det mesta verkar de gå ut på att göra tillvaron lite enklare för ägaren. Det finns förstås inte en enskild faktor till varför kastration numera ses på med viss lättja men jag upplever den ökande normaliseringen som utbredd och det skrämmer mig, inte minst som uppfödare. Det äventyrar nämligen många hundrasers framtid och genetiska mångfald, samt omöjliggör en rättvisande uppföljning av avkommor.

Som djurvän blir jag upprörd över att friska hanhundar, och tikar med för den delen, blir kastrerade bara för att ägaren vill. Att ta sig rätten att laborera med en av de mest grundläggande förutsättningarna för att nya valpar ska kunna födas i framtiden, bara för det av olika skäl passar oss, anser jag vara djupt oetiskt. Det upprör mig ungefär på samma sätt som kirurgiska ingrepp på hundars stämband för att få hunden att sluta skälla, så de kan bo i lägenhet utan att störa grannarna. Eller att skära av nerver i frambenen på travhästar så de inte ska känna smärta när de tävlar. De två sistnämnda är dock inte tillåtna i Sverige - än. Men man kan ju fundera över hur mycket vi ska “anpassa” våra djur så att de ska passa in i våra liv?

Att hunddagis kräver kastration är bedrövligt, men det är ett av stegen mot normalisering. Att veterinärkliniker helt öppet på sina hemsidor rekommenderar att kastrera valpar är fullkomligt hårresande, men det bidrar troligen ännu mer till normaliseringen. En tredje bidragande faktor, menar jag, är den ökande allmänna uppfattningen nuförtiden att det är så vanligt att kastrera och därmed blir sett som något helt normalt och naturligt. Var och varannan hund är ju kastrerad, och något som är så vanligt förekommande kan väl inte vara fel, eller? Själv tycker jag det är förfärligt, och jag kan uppleva att jag maktlös står vid sidan om och tvingas se på medan kastrering som fostranmetod ökar i takt med normaliseringen. Men jag vet också att andra, både uppfödare och hundägare, har samma uppfattning som jag, och därför vill jag med denna text lyfta fram en annan vinkel och inte låta frågan stå oemotsagd längre.

Både hunddagis och veterinärkliniker är naturligtvis i första hand vinstdrivande företag och att de tydligt visar bristande vilja på ett önskvärt, gemensamt ansvarstagande för en sund utveckling av våra hundraser verkar dessvärre vara en olustig sanning. Veterinärer är generellt inte insatta i olika rasers situation gällande tillgång på fertila hanar och de verkar inte heller bry sig om att det de facto är ett problem i vissa raser, trots att kennelklubben under flera år har uppmanat till eftertanke gällande det ökande kastreringsproblemet. Det erbjuds istället paketpriser vid kastration i samband med hd-röntgen, eller vid andra ingrepp där buken “ändå ska öppnas”. En del kliniker uppmuntrar utan skrupler till tidig kastration (från 6-8 månaders ålder), för att bl a “slippa” fullkomligt normala beteenden hos tiken. Skendräktighet beskrivs som ett stort problem som enkelt kan åtgärdas med en kastration i förebyggande syfte, när det i själva verket är naturens fiffiga lösning för att säkra kullens överlevnad om något skulle hända valparnas mamma. Många är de uppfödare som har tackat gudarna för att andra tikar i kenneln har haft förmågan att tämligen snabbt bilda mjölk, och kunnat fungera som både amma och fostermamma när valparnas mamma av olika skäl inte har kunnat ta hand om sin kull själv.

Skälen till kastration varierar och trots att beteendeproblem sällan försvinner utan testiklarna på plats, gissar jag att fostran ändå är den vanligaste anledningen. Tron på att det är den enkla lösningen för att få hunden lite mer hanterbar, helt enkelt. Och trots att det finns risk för en hel hop med otrevliga biverkningar efter ingreppet tänker jag inte rada upp dem här då jag vill lyfta problemet till en annan nivå än bara vilka besvärliga konsekvenser det kan få för den enskilde hunden, och inte minst hundägaren.

Den mest anmärkningsvärda skäl till kastrering som jag har hört talas om, och som jag vill nämna här som ett litet exempel hur olämpliga även veterinärers råd kan vara, är den där kastrering av familjens hanhund rekommenderades, efter att hanen blivit attackerad av en annan hund och som en (helt naturlig) följd av den händelsen blev försiktig i umgänget med andra hundar. Istället för att föreslå att ta hanen till en hundpsykolog, eller åtminstone avvakta för att ge hanen lite tid att om möjligt på egen hand komma över händelsen och känna sig trygg igen, blev han kastrerad inom ca ett halvår. Naturligtvis blev hanen inte alls modigare när testosteronet försvann tillsammans med testiklarna. Ja, det hände i Sverige, och ja, det var ganska nyligen. Man kan inte annat än sucka djupt över att utlämnade hundägare inte kan få bättre “hjälp” än så.

Jag lägger ett stort ansvar på veterinärkåren, men skälet är att de har stor makt och inflytande över hundägare som naturligtvis litar på de råd som ges. I den bästa av världar skulle de istället vara mer ödmjuka inför seriöst avelsarbete som inkluderar uppföljning, och hjälpa oss uppfödare till chansen att genom kloka avelsurval styra mot sunda hundar. För det är omöjligt att bedöma huruvida valparna i en kull utvecklades normalt om de blivit kastrerade vid 6 månaders ålder.

För oss uppfödare är möjligheten att utnyttja fertila hanar en förutsättning för att nya valpar ska kunna födas, men vi har tyvärr ingen möjlighet att ensamma säkra tillgången på både hanar och tikar. Vi behöver ständigt ha in fler, och nya, hanar i aveln. Jag har själv fått till svar att hanar jag hade velat använda i avel inte finns tillgängliga, för de har blivit kastrerade. Om jag fick önska skulle jag därför vilja se ett större ansvarstagande gentemot rasen, hos den enskilde hundägaren, i form av att låta sin friska hanhund få vara intakt hela livet. Jag är övertygad om att viljan finns, men att problemet kanske inte har synliggjorts på ett tillräckligt tydligt sätt. Därav har den här texten kommit till, i ett försök att belysa frågan.

Därför är denna text främst riktad direkt till dig som är en “vanlig” hanhundsägare. Jag hoppas du är villig att vara med och ta ansvar. Jag är nämligen helt bombsäker på att du är tacksam över att pappan till din hund fick ha sina testiklar kvar, och ur den synvinkel blir frågan troligen lite lättare att förstå. En av de vanligaste skälen till kastrering uppfattar jag vara: hanen ska ändå inte ska gå i avel. Men betänk då att din hane faktiskt kan komma att bli oerhört värdefull för aveln - i framtiden. En lite äldre hund som fått vara frisk hela livet kan plötsligt komma att få ett nytt värde och bli intressant för att säkra att viktiga egenskaper inte går förlorade. Egenskaper som ingen hade en aning om hur de skulle komma att utvecklas när hunden var valp, eller ung. Nya sjukdomar dyker ibland upp, och omständigheter och förutsättningar i rasen ändras. Lagottohanar (vilket är min ras) är ofta fertila långt upp i åldern. Det är inte alls ovanligt att hanar som är 11-12 år, och ibland ännu äldre har fått normalstora kullar.

Personligen kommer jag till mina valpspekulanter framöver att ställa samma muntliga “villkor” gällande bekvämlighetskastration som jag i alla år har gjort med hd-röntgen. Hittills har, med ett enda undantag, alla de ca 110 valpar, även exporter, som fötts hos mig genomgått röntgen så jag vet av erfarenhet att med saklig information kommer man långt. Att informera om vikten av att hanar får förbli intakta blir mitt strå till stacken, och jag hoppas att fler vill haka på så vi kan skapa en ny trend. Det finns såklart fall då kastration kan och bör tillämpas, men vi måste få bort normaliseringen av detta stora ingrepp och sluta se det som ett snabbt sätt att få bukt med fostranproblem.

Anna Pettersson, Gillenias kennel.

Bekvämlighetskastration - en trendig ödeläggare